Det visade sig att Posten hade glömt bort att min lagring av post upphört. Fick tom ett förlåtelsekort, fast av den tjej jag pratade med centralt, inte med min "egen" post. Jag var ju där och frågade efter mina brev och de sa att de inte hade sett några. Alla dessa saknade brev + ett antal till, låg i brevlådan nästa dag. Undrar var de kom ifrån när nu Posten sa att de inte fanns hos dem... Nu skulle man kunna tro att brevbärarna skulle vara lite alerta och se till att min post hamnade i rätt brevlåda i fortsättningen. Idag hade ett brev hamnat hos en av lägenhetsinnehavarna i bottenvåningen igen.

Tänker på det här att alla strävar efter att vara någons första prioritet och den högsta lyckan är när man är av högsta prioritet gentemot varandra. Jag har gått genom livet och nog aldrig känt den sortens lycka, jag har inte varit högsta prioritet för någon. Nä, nu ljuger jag, med mina barn har jag i alla fall under ett tag av våra liv haft en ömsesidig högsta prioritet. Nu är det väl mest jag som fortfarande ser mina barn som min högsta prioritet, de har ju egna liv nuförtiden.

Det låter som om det var jättesynd om mig, men jag tror att detta har gjort att jag inte bryr mig så mycket. Jag har inget behov av att vara i centrum. Det gör mig också mer lyhörd för andras känslor och behov. Förut var det på bekostnad av mina egna, men på andra sidan 50 känner jag att detta är en styrka som många av mina vänner inte har. Det kan tyckas vara en dum strategi idag, när allas högsta lycka är att vara i centrum. Faktiskt, att gå sin egen väg på ingens bekostnad är en styrka som inte så många behärskar. Jag ska inte säga att jag är  jättebra på det, men jag lär mig allteftersom. Och det bästa är att jag mår så väldigt gott. Det avspeglar sig också i olika former av relationer - till barn, familj och vänner. Och till den här bloggen som inte så många läser och kommenterar (ingen om jag ska vara ärlig). Jag har däremot väldigt roligt och känner mig inspirerad ändå. Härligt!