Den 23 april 2012

Lite sorgligt att konst som provocerar i svensk tappning blir så putslustig. Det är som om de ämnen man tar upp i provokativt syfte inte får göras allvarliga utan blir något slags dåliga karikatyrer istället. Det känns också som om det är viktigare att sätta dit kulturministern än att sätta fingret på och diskutera ett viktigt ämne med hjälp av konst. Och så försöker man komma undan med att konst måste få provocera och att vi har yttrandefrihet i det här landet. Till och med kulturministern upprepar detta som ett mantra,  liksom Lars Wilks. Jag tycker att dessa konstnärer utnyttjar begreppen på samma sätt som skatteplanerare, det är ju inte olagligt men de utnyttjar systemet till det yttersta. Borde man inte kunna diskutera konstnärers etiska förhållningssätt till begreppen? De är väl inte oberörbara bara för att de är konstnärer?

Känns lite likadant då det gäller Game of Thrones. Diskussionen där gäller nu om serien är rasistisk och sexistisk. Det är ju en dystopi där man undrar om det finns en enda god människa med över huvud taget. Allt löses med våld, eller sex, också barnen i serien dödar. Är det någon som visar den minsta lilla godhet, uppfattas det som en svaghet, och personen ifråga manövreras ut och dör, helst så blodigt som möjligt. När man ser serien tycker i alla fall jag att det känns väldigt bra att allt är fiktion, men den får en att fundera kring många ämnen. Att medierna då enbart tar ut de ämnen som är satta på agendan för dagen, sexism och rasism, är att förminska den övergripande mentalitet och den kamp som behärskar serien. Det finns ju massor av ämnen, även de ganska tunga sådana, som också borde kunna diskuteras i medierna. Kanske har man i eftersnacket på Svt redan berört alla dessa ämnen. Då känns det ju lite underligt att det som övriga media nappar på är sexism och rasism. Vågar vi inte diskutera alla svåra och tunga saker i Sverige? Tror man att det blir för mycket för oss vanliga dödliga? Det är i så fall ett förminskande av allmänhetens kompetens och diskussionsförmåga i dessa frågor. Jag vet att one-liners är grejen för dagen, men lite djupare diskussioner borde väl kunna föras och uppmuntras av medierna.

Till slut hoppas jag att svenska medier följer det franska valet också, inte bara det amerikanska. Det har varit lite tunnsått med det hittills, andra nyheter har känts viktigare, kanske.
PS Idag känns det som om det inte fanns någon som helst rim och reson i den svenska börsen. Trots positiva siffror faller aktierna. Den där marknaden verkar vara überperfektionist, minsta lilla glapp någonstans, så störtar allt ner i avgrunden. Det är ju staterna som det inte går särskilt bra för just nu men alla är så beroende av varandra att allt, även om det inte har med det enskilda företaget att göra just nu, påverkar alla och i Sverige verkar det vara extravolatilt. DS

    

Den 20 april 2012

Nu förstår jag varför Nationalmuseum haft så lite 1800-tal i Passionsutställningen. Man öppnade igår en egen utställning om det franska 1800-talet och tycker kanske att det blir lite tårta på tårta om man även berör detta i andra utställningar. Lite synd, tycker jag, men det är nog pedagogiskt bra med separata lådor för allting. Det blir mer ordning och reda då. I verkligheten går ju allting in i vartannat, där är det lite svårare att separera saker och ting. Det verkar bero på en förment vetenskaplighet, något slags organisationsschema, där man visar var sak för sig.
Som framgår av utställningskatalogen, kan laddas ner mycket förtjänstfullt, har museet mycket fransk 1800-talskonst i sina samlingar. Kul att man plockat fram lite andra konstverk. Nationalmuseum verkar ha en egen fotografisamling. Något för framtida utställningar, eller?
När man tittar närmare på all fransk 1800-talskonst i katalogen, ser man att mycket införskaffats på 1900-talet, Karl Nordströms landskap så sent som 1985. Det var först i början på 1900-talet vår nationalklenod insåg att den nya franska konsten var något att ha. Ett slags tillrättaläggande av konsthistorien i efterskott som borde problematiserats, liksom Modernas införskaffande av kvinnliga konstnärers konstverk. Detta för mig osökt in på de kvinnliga konstnärernas representation. Den är inte rikligen förekommande i samlingarna vad jag förstått. Ser man detta som ett slags fait accompli på NM? Dessutom finns inte den asiatiska påverkan med alls, vilken många svenska konstnärer tog intryck av när de var i Frankrike. Jag har inte själv sett utställningen så problematiseringarna sker eventuellt där och inte i katalogen. Rapporterar vidare när jag varit där.

Den 19 april 2012

Det är synd om kulturministern. Hur hon än vänder sig så har hon fel. Hade hon vägrat att skära i tårtan hade hon antagligen fått utskällning för det av andra grupper. Nu gjorde hon det och då får hon utskällning för detta. Det är inte lätt att vara kulturminister i det här landet... Jag tror att kultursektorn idag är betydligt större än för säg tio-tjugo år sedan. Detta innebär att kulturministern har ett betydligt större uppdrag idag. Har detta inneburit mer resurser till kulturdepartementet eller för detta en ganska undanskymd tillvaro jämfört med andra departement?
Personligen tycker jag att konst ska få provocera, men man kan inte komma undan problematik, ifrågasättanden och diskussioner bara för att man definierar saker som konst. Jag själv hade nog slutat skära i tårtan när jag hörde hur "ont" det gjorde.

Den 17 april 2012

Gråter när jag ser och läser om vad Breivik gjort, trots att jag hört allt många gånger förut. Den reaktionen är nog inte ovanlig. Tror inte det är bra detta som nu diskuteras att det varit för stort fokus på Breivik och hans gärningar. Tror istället att det gör folk mer uppmärksamma på vad som sker i deras omgivning. Hellre en anmälan om stora inköp av konstgödsel för mycket än att det händer igen. En skruvad människa kan åstadkomma sådan sorg och förödelse utifrån någon slags hemgjord ideologi, vad det verkar. Jag anser inte att man kan säga att han inte är ansvarig för sina gärningar. Det tycker inte Breivik heller men i hans ögon var det en nödvändig handling och hur man ska komma till rätta med människor som tänker och agerar på det här sättet innan det händer igen, är den stora frågan. Det räcker inte med att säga att det är en ensam galnings verk, eller Norges huvudvärk, även om det kanske känns lättare att hantera problematiken då.
Att oppositionen skulle ha något gott att säga om Alliansens budget var väl inte att vänta. En förvaltarregering är inte heller det sämsta i dessa tider. Oppositionen säger att ungdomssatsningarna misslyckats. Beror det på att Arbetsförmedlingen gått med plus och alltså inte använder alla sina pengar? Svenskt Näringsliv anser också att det är regeringens fel. Borde man inte tillsammans komma på lösningar för framtiden? Så har parterna arbetat förr och allt gammalt kan inte vara av ondo. Det som oroar mig mest är att ingen av sidorna verkar vilja "avslöja" någon som helst strategi inför framtiden, man skyller istället på varandra. Otroligt vuxet.

Den 14 april 2011

Moderna museets brunch är god och utsikten är, precis som alla säger, fantastisk. Idag skymdes emellertid utsikten en aning av den snö som fallit under förmiddagen och som gjorde att vintern kändes närvarande igen. Så mycket snö som imorse tror jag inte jag haft på min balkong tidigare i vinter. Snabbtittade på lite utställningar på mm innan brunchen och video(film) verkar vara grejen nu. Innan var det ju fotografi. Bra att museet visar lite annat ur sina samlingar. Numera finns dock lite mer traditionell modern konst med i salarna igen och folk kan känna igen sig. Jag har lite svårt att förstå att just Dick Bengtsson ska tilldelas så mycket utrymme. Eftersom jag gick igenom salarna ganska snabbt kan jag ha missat någon slags förklaring till detta, det handlar kanske om ett jubileum eller något? Längtar efter en stor, härlig utställning igen. Men det kommer väl...
PS Kan man verkligen säga att 2010 och 2011 var högkonjunktursår så som Joel Dahlberg påstår med anledning av sin bok om pensionerna? DS

Med ett finger i verkligheten: Den 12 april 2012

Med ett finger i verkligheten: Den 12 april 2012: Jag har varit på Nationalmuseums utställning Passioner . Nästan alla mina farhågor kom på skam. Det var en rik och varierad utställ...

Den 12 april 2012

Jag har varit på Nationalmuseums utställning Passioner. Nästan alla mina farhågor kom på skam. Det var en rik och varierad utställning som visade, kanske inte precis passioner, men i alla fall känslor. De stora salarna gav mest utbyte med olika perspektiv på hur känslor gestaltats genom seklerna och in i samtiden. Det man kanske kan ha lite synpunkter på är att när man visar så här mycket olika saker så blir det lite ytligt. Å andra sidan finns idag så många möjligheter att själv leta sig vidare till fördjupad kunskap så det borde inte ha någon betydelse. När jag gått igenom de stora salarna tyckte jag inte det heller. Allt fungerade för mig, förutom att man skrivit att rasbiologiska tankar frodades under mitten av 1900-talet. De har nog frodats betydligt tidigare än så.

Sedan kom jag till de tematiska små rummen. De var en stor besvikelse. Jag är inte heller helt säker på att alla konstverk verkligen ville förmedla den känsla som tematiken tilldelat dem. Den delen kunde man gjort betydligt mer av. Fast det kanske var själva ifrågasättandet som var grejen? Hur människan misstolkat känsloyttringar, tagit dem för något annat och därigenom orsakat så stora missförstånd att de lett till alla möjliga mänskliga och kulturella krockar? Ska jag vara ärlig, tror jag att det är att tro Nationalmuseum om för mycket. Museets första uppgift är att visa konst och att tolka den på ett trovärdigt sätt. Den som går och ser karikatyrutställningen ser också att museet är väldigt försiktigt i sina uttalanden, trots att karikatyren är ett vasst instrument att kritisera makthavare på också idag.

Jag uttryckte ju mina farhågor angående 1800-talskonsten innan jag gick på utställningen. Det är i princip omöjligt att få med allt på den begränsade yta som utställningen förfogar över så att man hoppar över 1800-talet kanske inte är så konstigt. Om museet dessutom inte är så insatt i 1800-talskonst är det kanske lika bra. Däremot är det direkt tragiskt att man inte tar vara på den förändring och utveckling som sker inom 1800-talskonsten när det gäller hur känslor gestaltas. Var finns landskapsmåleriet, genremåleriet och var finns färgerna? De förändras genomgående under 1800-talet och leder till det som idag betecknas som modernism. I och för sig gick det att dra egna slutsatser av hur konstnärer genom tidigare sekler använt färg för att uttrycka känslor även om det inte uttrycktes specifikt i texterna. I höstas visades också Turner, Monet, Twombly på Moderna. Där fick man sig  mycket landskap till livs och Nationalmuseum tyckte förmodligen att det fick räcka med landskap nu. Kanske får man mer kött på benen om man läser den katalog som producerats som komplement till utställningen.

För att få ett litet hum om hur svenska konstnärer använde sig av landskapet för att förmedla känslor kan man vandra igenom Nationalmuseums andra utställning, De fyra årstiderna. Där visas bland annat nationalromantikens landskap. 1800-talet är dock betydligt längre än åren runt sekelskiftet 1900. Man har till och med plockat fram Julia Becks höstackstavla som visades på Opponenternas höstutställning 1885 och som fick direkt mördande kritik av konstprofessor Nyblom. Han tyckte att hennes tavla väckte ”fel” känslor. Detta hade man kunnat göra en hel del av…

   

    

    

Med ett finger i verkligheten: Den 7 april 2012

Med ett finger i verkligheten: Den 7 april 2012: Underbar vårsol ute, fast kallt! Gick inte att sitta ute och mysa idag, tyvärr. En rask promenad tog vi i alla fall och vovven fick...

Den 7 april 2012

Underbar vårsol ute, fast kallt! Gick inte att sitta ute och mysa idag, tyvärr. En rask promenad tog vi i alla fall och vovven fick springa i rastgården tillsammans med en massa andra hundar. Han stortrivdes i vårsolen, liksom vi.

När det är helg, hinner man läsa de där sidorna i tidningen och på nätet som man aldrig annars hinner. Skönt att man börjat föra ett samtal kring proportioner. Om allt beskrivs med krigsrubriker (gäller inte bara media), vad finns då att ta till när något hemskt verkligen inträffar? Det är bra att man belyser missförhållanden, men om alla alltid tror att det egentligen ligger något helt annat bakom det som händer – jag gör det ibland, liksom jag tror att många andra gör – var tar sanningen vägen då? Vem i hela världen kan man då lita på?

Till slut vill jag bara säga, heja alla aktiva bolånekunder! Att tro att banken är en snällis som automatiskt ger lägsta ränta, det är kanske inte helt optimalt. Var har förhandlingarna tagit vägen? Och jämförelserna? Jag är så gammal så att jag anser att förhandlingar ingår i spelets regler. Tråkigt bara att jag är urusel på att förhandla, jag lyckas aldrig få den bästa dealen. Jag är så dålig så att när jag var i Kina och skulle köpa en väska och tyckte att jag prutade allt vad jag orkade, då började butiksägaren att slänga in en massa extragrejor i förhandlingarna för att jag inte skulle förlora ansiktet allt för mycket. Extragrejorna höll längre än väskan… Fast det är bara att inse, livet är inte rättvist, men man får se till att det blir så bra som möjligt ändå.

Den 5 april 2012

Ärlighet tar tid… Det visar sig vara lättare att vara ärlig om man får tid att fatta beslut enligt en undersökning. Nu när allt ska gå så snabbt, kanske det är det som är kruxet med alla människor. Man hinner kanske inte göra konsekvensbeskrivningar så som man borde, inte ens då man gör upphandlingar verkar det som. Det där med att lämna in propositioner lite senare kanske inte enbart är av ondo, regeringen har ju fått en del kritik för att vissa beslut tagits alltför snabbt tidigare.

Igår och idag har jag varit på promenader med en hund. Härligt väder, båtar sätts i sjön och uteserveringarna öppnar redan. Imorgon ska det bli snöstorm. Får se hur det blir med det, ibland är det bra att väderprognosernas sannolikhet inte är hundraprocentig.

Den där undersökningen om att fotbollsspelare är problemlösare, gällde det enbart när de spelade fotboll eller tar de med sig förmågan ut i världen också? Man kan ju undra om undersökningen gällde att lösa ett problem, eller att lösa det på ett bra sätt. Det är ju en viss skillnad…

Nu är det påsk!

   

    

    

    

Den 3 april 2012

Läser ledaren i Svd om att kunskap ses som snobbism i vissa kretsar. Man existerar som elev idag i ett slags tryggehtsvacuum med en maximeringsprincip där allt som skolan/högskolan undervisar om ska vara ”tentamensrelaterat”. Utöver det visar eleverna inget intresse för att lära sig saker. Det låter som om skolsystemet inte uppmuntrar kreativitet och nyfikenhet. Är det bara rationellt tänkande och ”vinstmaximering” som gäller? Det bådar inte gott för framtiden. Finns denna mentalitet enbart i Sverige eller är det en allmän trend? Tänker på alla bonusprogram där man på något underligt vis verkar få bonusar även när det går dåligt. Var finns moroten då? Det är klart att Sverige kan locka (utländska) höjdare när de vinner hur det än går med företaget. Efter några år har de tjänat så mycket att de kan pensionera sig och ägna sig åt välgörenhet. På något sätt borde ägarna vilja att deras investering är långsiktig och då håller ju inte detta i längden kan man tycka. 

Istället verkar bonussystemets programidé sprida sig över hela samhället och det måste vara toppen för trygghetsknarkande svenskar. Håller vi själva på att utveckla ett samhälle fullt av hubotar? Den svenska modellen forskar inte ens fram människoliknande robotar utan robotliknande människor genom att indoktrinera dem redan i skolan så att rationalitet blir ledordet för dem även som vuxna. Vi får människor som have been there – done that – boooring. Inte konstigt att vi inte känner oss lyckliga, trots att vi materiellt sett har det jämförelsevis bra, även om inte samhället, eller välfärdsstaten, är direkt perfekt där heller. Det kanske finns en hemlig plan (obs ironi - hoppas jag i alla fall)? 

Jag anser absolut inte att vi ska gå tillbaka till något slags nyfikenheten och kreativitetens urtillstånd för att må bra, men ingen kan tycka att ett samhälle utan dessa ingredienser är något eftersträvansvärt, eller? Det borde finnas mer utrymme för både-och där rationalitet och nyfikenhet/kreativitet inte är varandras motsatser.
PS. Det är tydligen inte bonusarna som ökar. När de sjunker, är det istället lönen. Lite samma sak, det spelar ingen roll hur bra man är för företaget, pengarna rullar in ändå... DS

   

Den 2 april 2012

Nähä, det där med vår blev det inte så mycket av. Lite synd till påsk. Läste om autostyrda bilar som tydligen är lösningen på alla problem. Det där med att de förkortar köandet och därmed utsläppen är väl mest intressant. Undrar hur fort bilarna ska gå genom korsningar och hur små marginaler man tänker sig, blir det något slags blixtlåskonstruktion? Det kommer att bli som att åka någon läskig attraktion på Grönan varje dag till jobbet så vad ska Grönan utvecklas till i framtiden?

     Efter att ha funderat lite, tycker jag man ska utvidga autostyrningen till att även gälla parkering. Undrar hur mycket utsläpp bilar som far runt och letar parkeringsplats i stan bidrar till? Dessutom, all denna frustration som minskar hos bilförarna, både när det gäller köbildning och parkeringselände. Vad kommer inte detta att göra för folkhälsan!