Nu förstår jag varför Nationalmuseum haft så lite 1800-tal i Passionsutställningen. Man öppnade igår en egen utställning om det franska 1800-talet och tycker kanske att det blir lite tårta på tårta om man även berör detta i andra utställningar. Lite synd, tycker jag, men det är nog pedagogiskt bra med separata lådor för allting. Det blir mer ordning och reda då. I verkligheten går ju allting in i vartannat, där är det lite svårare att separera saker och ting. Det verkar bero på en förment vetenskaplighet, något slags organisationsschema, där man visar var sak för sig.
Som framgår av utställningskatalogen, kan laddas ner mycket förtjänstfullt, har museet mycket fransk 1800-talskonst i sina samlingar. Kul att man plockat fram lite andra konstverk. Nationalmuseum verkar ha en egen fotografisamling. Något för framtida utställningar, eller?
När man tittar närmare på all fransk 1800-talskonst i katalogen, ser man att mycket införskaffats på 1900-talet, Karl Nordströms landskap så sent som 1985. Det var först i början på 1900-talet vår nationalklenod insåg att den nya franska konsten var något att ha. Ett slags tillrättaläggande av konsthistorien i efterskott som borde problematiserats, liksom Modernas införskaffande av kvinnliga konstnärers konstverk. Detta för mig osökt in på de kvinnliga konstnärernas representation. Den är inte rikligen förekommande i samlingarna vad jag förstått. Ser man detta som ett slags fait accompli på NM? Dessutom finns inte den asiatiska påverkan med alls, vilken många svenska konstnärer tog intryck av när de var i Frankrike. Jag har inte själv sett utställningen så problematiseringarna sker eventuellt där och inte i katalogen. Rapporterar vidare när jag varit där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar