Jaha, så var snön här igen. Med trafiksvårigheter som följd. Tror folk verkligen att det ska gå att köra som vanligt, fast det snöar? Det är nog helt omöjligt. Ändå klagar folk över den dåliga framkomligheten och ondgör sig över dålig plogning och sandning. Det finns inte en chans att alla gator kan bli plogade meddetsamma och det borde folk veta. Det gör man nog, fast man klagar. Dessutom verkar tidningarna helst ta upp klagokören, inte att plogbilarna gör så gott de kan, efter omständigheterna. Det här året verkar det i alla fall som om man varit mer beredd på snön. Det var ju bara några år sedan, då hade man inte avsatt några pengar alls, egentligen, för ev snöfall med tillhörande plogbilsinsatser. Då hade det varit på sin plats att klaga och det gjorde folk också. Nu klagar man nog av bara farten.
Jag tycker i alla fall att det är skönt med lite snö. Allt blir mycket ljusare och på söndag är det 1:a advent. Tycker det är konstigt att man inte får ha några religiösa inslag vid skolavslutningen när den sker i kyrkan. Julen är ju faktiskt en religiös högtid. Kan man inte köra lite ekumeniskt istället för att totalförbjuda? Kanske med lite ökad förståelse som följd?

Finns det en enda kvinna i SD-toppen? Av språkbruket att döma verkar partiet bestå av huliganer (manliga) av de mest skilda slag. Håller folk verkligen på och uttalar sig så där om kvinnor och personer av utländsk härkomst när de blir arga? Om de väntar sig respekt och att man ska ta dem på allvar, så måste de agera på samma sätt gentemot andra. SD-politikerna verkar ha tagit till sig maktens alla avsidor och inte någon av de goda sidorna. Svenska folket har valt in de där personerna i Riksdagen och andra maktens boningar. Dessutom har stödet tydligen aldrig varit så stort för SD som efter huliganuppträdandena. Man undrar...
Sedan undrar man över det där ösandet av pengar till olika behövande från staten. Utan något motkrav på redovisning och utvärdering. Vad är detta? Det är inga småpengar det rör sig om. Fast det kanske inte bara är planering framåt vi svenskar är dåliga på. Vi är också dåliga på att redovisa bakåt, tydligen. Tycker vi inte att det behövs? Visserligen ska man leva i nuet, men ändå... Fast det kanske är symptomatiskt, vi har väldigt dålig historiemedvetenhet, jämförelsevis.
Ser rubriken "Zlatan inte bland de bästa" när man diskuterar guldbollen. Typiskt, eller? Att en svensk över huvud taget förekommer i diskussionen är väl helt fantastiskt. Men å andra sidan kan jag inte så mycket om fotboll. Svenska fotbollsspelare är kanske med i diskussionerna vartenda år, vad vet jag.

PS Ang att Jane Eyre blir till ett våp på film kan bero på att det är manliga regissörer och att den kvinnliga stereotypen på film är svår att ändra. Att boken fascinerat så många filmskapare är ganska häftigt tycker jag. Det är ju faktiskt en film med en kvinna i huvudrollen och dessutom en som ska se "vanlig" ut. Huvudrollen kan inte precis spelas av Marilyn Monroe, eller hur? I alla fall inte av Monroes film-jag. Så småningom kanske det kommer en film som även lägger vikt vid de delar i boken som man hittills i princip hoppat över. DS

Bemanningsföretag är i hetluften just nu. Folk känner sig nerklassade och degraderade då de jobbar på bemanningsföretag. De "riktiga" anställda har så mycket nedsättande frågor. På min tid fanns vikariesystemet och du kunde gå på olika vikariat i tio-tals år på samma ställe. Bytte du arbetsplats hamnade du sist i kön igen. Är det samma sak för de som hyrs in, att de får börja om från början hela tiden? Har vikariaten övergått i att arbetsgivarna anlitar bemanningsföretag istället? I dessa tider, med varselvågor och allt möjligt, är det förståeligt att företagen drar ner på bemanningspersonalen. Förr var det vikarierna som rök. Facket ville ju helst inte att vikarierna anslöt sig, det blev så mycket att göra då. Hur är det med bemanningsföretagen? Sitter facket bara och tycker att bemanningsföretag inte ska få finnas, eller försöker de värva medlemmar och hjälpa dem som hyrs in istället? På den här fronten känns det inte som om så mycket hänt på 40-50 år även om man idag använder andra beteckningar. Kanske något att ta tag i istället för att bara säga nej?
Om det är som man läser om läraryrket idag, så är det ju rent förskräckligt. Överallt upphöjs kändisar som struntat i skolan men klarat sig ändå. Alla kan ju inte bli Zlatan. Kunskap är helt ute, om man vill ta reda på något så finns ju internet. Numera hittar jag sällan kunskap på internet, möjligen på engelskspråkiga sajter, jag måste läsa böcker, faktiskt. Pojkar läser inte böcker längre. Lärarna själva blir sämre och sämre, de är dåliga på prov och dåliga på självstudier. Det är ju sådant de ska lära ut till eleverna. Lärare i de lägre klasserna i grundskolan behövde inte gå kurser i läsinlärning eller matematik för att få ut sin examen. Dessa finns väl kvar och undervisar fortfarande. Tycker inte det är konstigt att lärarna klagar på Björklund om det ser ut som ovan beskrivits. Han har ju faktiskt höjt kraven på lärarna avsevärt.

Två böcker med samma utgångspunkt, hur andra världskriget kom att påverka flera generationer. Visserligen får vi aldrig glömma, så på det viset var det ju briljant. Däremot är det synd att inte också andra ämnen beaktas, det fanns ju en hel del att välja på som kanske mer speglar det samhälle vi lever i idag med de nya utmaningar som det svenska samhället står inför. Och goda böcker också, som det verkar. Jag kommer att få mycket att läsa i jul... Eller också var det så att just de här två böckerna var de litterärt mest högtstående, skrivna i sann Strindbergsk anda. Jag undrar dock vilka som sitter i juryn.
Det där med att man gräver upp begravda, är väl bra, kanske. Folk vill ha ett avslut och förhoppningsvis gör det slut på alla spekulationer åt ena eller andra hållet. Som jag kommer ihåg det, var Arafat väldigt sjuk och han hade väl inte heller levt ett försiktigt liv där han tagit väl vara på sig själv. Fast det kan kanske ha funnits de som ville påskynda processen, vad vet jag. Jag drar mig dock till minnes att man grävt upp ett flertal historiska personer där man påvisat arsenik i kroppen. Det låter ju som om någon hade velat ta livet av dem. Jag hörde dock av någon att man under vissa perioder använt arsenik i det mesta, tom i läkemedel, för att man trodde att det var bra. Undrar vad eftervärlden kommer att tycka om vissa saker som vi använder idag och som vi ser som oumbärliga.
Grekland fick sitt lån och börsen tog ett försiktigt skutt uppåt. Ibland tror jag att man iscensätter sådana här grejor för att folk ska förstå att man verkligen jobbar. Nu syns det ju att Grekland har gjort åtstramningar som var villkoren för lånen, och att EU sett till att Grekland verkligen uppfyllt villkoren innan lånen betalades ut. Bättre med sådan iscensättning än att okritiskt ösa ut pengar. Utomlands har man länge pratat om Cypern, men först nu har svenska tidningar tagit upp det. Konstigt...

Nu har snart sagt varenda människa skrivit en kokbok. Tycker det är fantastiskt att det i lilla Sverige går att skriva, köpa och laga så mycket. Tänk vad mycket recept det måste finnas! Det kan ju inte bara handla om att den ena tar en msk peppar medan den andra kryddar sina köttbullar med basilika. Eller det kanske det gör, vad vet jag. Lite livsstil och levnadskonst får man på köpet, vissa kokböcker levererar en filosofisk knorr. Och det är mycket män. Tänk på alla kvinnor som i århundraden lagat mat, Kajsa Warg är bara ett exempel - som finns bevarat. Min mormor hade en egen receptbok, där alla hennes favoritrecept fanns nedskrivna. Undrar var den finns idag... Hon var en urduktig hemmakock.
Det var ju tur att också styrelsen för SAS valde att sänka sina arvoden, det hade verkat lite konstigt annars. Dumt bara att de inte bestämde det från början, då kanske det inte hade blivit ett sådant himla liv på facken. Nu förlorade de trovärdighet, man måste inse att det handlar om ett nordiskt flygföretag och inget annat. Vem vet, nu när de fixade att sänka allas löner, kanske de redan har en styckningsplan färdig och hela SAS-paketet är upplöst om några månader. De höga lönerna har nog varit ett väldigt dåligt försäljningsargument. Vad jag undrar över är varför man inte satt ner foten tidigare? Är det för att det är ett statligt ägt företag och dessutom tre stater inblandade? Vem som helst borde ha förstått att det inte gick att köra på som vanligt när alla uppstickarbilliga flygföretag stod som svampar i marken. Nåja, det är lätt att vara efterklok.
PS Tur för SAS-styrelsen att beslutet om sänkta arvoden togs innan man gick ut och krävde det av alla andra. SAS är, som tidigare påpekats, ett nordiskt företag, och alla ska ta smällen. Sedan tycker jag att det är lite konstigt att man kritiserar svenska staten för att man arbetat för sänkningarna. Hade det varit bättre att företaget hade försatts i konkurs? Jag vet, det är som att välja mellan pest och kolera, men valet måste göras. Eftersom alla verkar ha gått med på detta, borde det ses som det bästa valet. Man borde blicka framåt istället för att leta syndabockar överallt. DS

Zlatan-boken är ju bara helt underbar. Författaren har verkligen gjort sitt yttersta för att tala med Zlatans röst och har gjort allt för att inte lyfta fram sig själv och sin "litterära ådra". Bara det borde ge boken Augustpriset. Jag kan ju inte säga att jag förstår mig på Zlatan ens efter att ha läst boken, det jag undrar över är hur vi behandlar våra talanger i Sverige, på alla nivåer i samhället, inte bara när det gäller idrott. Är vi verkligen så där "typiskt svenska"? Om så är fallet, får man sig förhoppningsvis en tankeställare när man läser boken. Och svenska journalister... Det är inte bara Zlatan som haft ett frostigt förhållande till journalister om man säger så. Ibland verkar det som om de verkligen letar efter saker som kan förminska en prestation.  Journalister har kanske Jante-lagen inprogrammerad i ryggraden och då är det svårt att vara enbart positiv. Fast å andra sidan, att bara jamsa med i hyllningskören, är kanske inte heller bra i längden. Det jag undrar mest över är vad det var för svensk fotbollsspelare som gnällde över ont i ryggen? Alla andra fotbollsspelare namnges i boken, men inte han. Varenda fotbollsintresserad människa vet nog vem det är så det behövs kanske inte. Genom att skriva detta har jag antagligen bara visat vilken dålig fotbollsnörd jag är, dvs jag bryr mig inte ett dugg om fotboll. Ändå hade jag stor behållning av boken, fast jag hoppade över de värsta fotbollsbitarna, det måste jag erkänna.

Millesgårdens utställning med Astri Bergman Taube och Evert Taube är en varm och innerlig utställning. Ett barnbarn till paret har varit med i planerandet av utställningen och det märks. Tänker på familjer som förvaltar ett arv av att ha en känd person, nationalikon, i släkten, och hur viktigt det är att förvalta arvet så att man inte lånar ut namnet till vad som helst. Det finns ju flera familjer som har ett sådant arv att förvalta, exempelvis Carl Larssons familj och inte minst Astrid Lindgrens. Hur är det med August Strindberg? Finns det någon familj som har synpunkter på hur hans arv ska förvaltas eller är han allmän egendom, så att säga?
För att återvända till Millesgårdens utställning, så är det befriande att se att paret behandlas jämlikt. Astris konstnärsskap är lika viktigt som Everts. Det var ju också hon som försörjde familjen under lång tid. Sedan är ju Millesgården i sig själv en upplevelse, med "parken" och utsikten över Stockholm.
Det här med SAS kan man ju ställa sig lite undrande till. Jag är inte speciellt insatt i företagskulturen på SAS, men undrar faktiskt över hur lojalt personalen ställt sig till det företag de arbetar i? Här går industriarbetare med på att gå ner i lön för att kunna ha kvar jobben, medan det verkar som om alla personalkategorier på SAS hotar med konfliktåtgärder så fort man knystar det minsta om besparingsåtgärder som skulle drabba personalen. Som sagt, jag är inte helt insatt i detta, men det är det intryck jag får. Om det är som jag tror, kanske personalen tycker att de kan agera på det här sättet eftersom detta är ett företag som ägs delvis av tre nordiska stater och som är viktigt för infrastruktur, kommunikation och försörjning. Det är, som Göran Persson uttrycker det, skandal om SAS går i konkurs. Personalen är kanske fast övertygad om att de sitter säkert vad som än händer. Det tycker jag är lite oroväckande, faktiskt... Ingen vill köpa SAS, ingen vill ge nya lån och krediter. Det är lite som ett Grekland i miniatyr, med folket som strejkar och demonstrerar i protest mot nedskärningarna. Ska flyga med SAS om en vecka och väntar med spänning på om jag kommer att kunna göra det eller inte.

Att unga vuxna idag kommer att få det sämre än sina föräldrar, stämmer det verkligen? Handlar allt bara om pengar och pension? Jag jämför mina döttrar och mig själv, och mina döttrar har på många områden ett mycket bättre utgångsläge än vad jag hade. Att helt fritt välja yrke, till exempel. På min tid kunde man fortfarande berätta historien om pappan som kom in till akutmottagningen med sin son som råkat ut för en svår olycka. När doktorn kom och skulle undersöka utbrister denne(!): Jamen det är ju min son!!! Då var det fortfarande en gåta som inte alla kunde svaret på, medan det idag är självklart att en akutläkare kan vara kvinna - och mamma. Att bli med barn är det ingen som bryr sig om idag. Då kunde det fortfarande vara en sak som kunde förstöra hela ens liv, ens rykte var förstört och jobbmässigt var många vägar helt stängda. Barnomsorg är idag en självklarhet, även om man kan ha mycket att säga om dess kvalitét. Papporna börjar tycka att det är alltmer viktigt att vara där för sina barn osv. Däremot är pensionssystemet och alla arbetsmarknadslagar som skapats av 40-talister för 40-talister och inga andra, ett problem. 40-talisterna har länge suttit som proppar, eller fläskberg, i systemet och sett till att sno åt sig alla russinen i kakan. Nåde den som försöker ändra på det. Man kan säga mycket om 40-talisterna men klart är att de är stora egoister, och antagligen går det att säga att 40-talisterna är den manliga bastionens sista fäste. Hoppas det går att riva ner den också.

Det var ju skönt att man stängde ner SATS-bloggaren. Någon måtta får det vara.

Sedan är det ju lite roligt att se alla journalister som följer Fredrik Reinfeldt i Asien. Har de över huvud taget läst på om protokoll och kultur? De verkar ha noll koll på vad det är vår statsminister får vara med om där. Även om Burma inte ännu är en demokrati fullt ut, så tycker jag att man ska läsa på om kultur, seder och traditioner som journalist. Lite respekt skadar inte.

Helene Schjerfbeck var en gudabenådad konstnär. Se utställningen på Waldemarsudde. Jag är alldeles fascinerad av hennes förmåga att göra helt nya tavlor av samma motiv genom att accentuera olika delar. Schjerfbeck använde sig ju inte av så många olika motiv och ändå är utställningen levande, dynamisk och vacker. Det är tack vare tavlorna, utställningen i sig är ju inte så rolig, men med ett sådant konstnärsskap behövs det inte heller. Hur kommer det sig att våra nordiska grannar verkar förvalta konstnärsskap bättre än vi? Här kör vi med Carl Larsson och Anders Zorn och tycker det räcker, men det måste ha funnits svenska konstnärsskap som utvecklades åt andra håll än dessa båda. Ändå är det dessa man lockar med nu när Nationalmuseum ska "lånas ut" till andra svenska institutioner under renoveringen. Är det inte dags att försöka lyfta fram konstnärer som, likt Schjerfbeck, med enkelhet och hantering av luftperspektiv lyckas få fram stämning och ljus i ett motiv? Sådana måste också ha funnits i Sverige. Kanske de föredrog att stanna kvar utomlands...
Sedan är det lite underligt att man kan avbilda en tydligen ganska porträttlik Olof Palme på film och sedan säga att det inte alls är han. Som nu i Call Girl. Var går gränsen för sådant här?

Den där SATS-bloggaren är ju inte klok! Nuförtiden ska man väl få se ut som man vill, det där med trivselvikt har ju blivit riktigt inne. Och att SATS-modellen ska bli tvungen att gå ut och försvara hur hon ser ut... Vi har kommit långt i utseendefixeringens konst när vi låter blogguttalanden styra oss på det här sättet. Fast nu är det nog många som läser hennes blogg i fortsättningen och det var väl det som var meningen med uttalandet. Vad gör man inte för att få synas, tom trampar folk sönder och samman, kastar ur sig dumma uttalanden osv. Vi lever i en underlig tid...

Fredrik Reinfelt verkar ha fått något slags övermänniskostatus. Alla vädjar till Reinfelt om att ta tag i just deras problem. Idag handlade det om Gotlandstrafiken. Förra veckan var det iofs Reinfelt som ansågs för feg för att ta tag i Carnegie-skandalen, men på något sätt förutsätts det att det är denne man som ska rädda alla. Visserligen är han statsminister, men är det inte att sätta alltför stor tilltro till en enda person? Vad tycker alla andra som antagligen jobbar häcken av sig med alla frågor när folk tror att det är Fredrik Reinfelt personligen som ska se till allt?
Obama vann och det är nog bra för kontinuiteten även om han tydligen måste byta ut ett antal nyckel-personer. Hoppas att man även i USA kan jobba tillsammans för landets och människornas framtid. Eftersom USA är en supermakt är det ännu viktigare där.
I Grekland demonstreras det igen. Landet är nästan bankrutt så de få pengar som finns måste användas till kravallpoliser och tårgaskanoner, eller? Undrar vad som händer när pengarna är helt slut? Är människor i Grekland så handlingsförlamade att den enda vägen de ser ut ur eländet är dessa kaosartade demonstrationer?
Att halsa två flaskor vin för att man är nervös inför en dejt och sedan frias från rattfylleri tycker jag verkar underligt. Om man klarar att halsa två flaskor vin, är man nog illa ute redan innan.

"Oktober i fattigsverige" av Susanna Alakoski är en bok som skär igenom hela kroppen. Det är dissonanser och asymmetrier och rent elände. Genom boken finns det flera upplevelser hon har som barn som hon relaterar till familjens fattigdom men som jag också kan känna igen mig i. Hon säger någonstans att bland annat att vara kvinna/flicka är en del i denna fattigdom som hon upplevde som barn. Kanske är det därför jag upplever att samma saker och samma känslor har även jag varit med om som barn och tonåring. Fattigdom behöver inte enbart vara ekonomisk, klass eller "intelligensbefriad". "Bara det" att ha fötts till kvinna gör att jag känner igen mig, trots att så mycket annat i hennes liv inte på något sätt kan jämföras med mitt.
Hon har lyckats kämpa sig ur sin barndoms förutsättningar och har till slut hamnat någon helt annanstans. På något sätt känns det också som om hon har ångest för att hon klarade sig när så många av hennes familj, grannar och vänner inte gjorde det. Ångest och skam tar sig konstiga uttryck och nästlar sig in där man minst anar det.
Sedan förstår jag faktiskt inte varför det skulle vara en sådan hemsk idé att ge sovsäckar och varma kläder till de hemlösa så att de överlever vintern? Det är som när någon höjdarpolitiker stod och var alldeles förskräckt över att Frälsningsarmén, eller om det var Svenska kyrkan, inrättade soppkök för ett tjugo-trettiotal år sedan. Sådant fick inte existera i det socialdemokratiska Sverige! Naturligtvis måste man i första hand jobba på lång sikt, men också det mest akuta måste man ta itu med. Även om det innebär att någras självbild spricker.

Språket förändras och är en levande organism där ord och uttryck försöker anpassa sig för att inte dö ut. Liksom allt annat levande. Därför är det så bra att man nu ifrågasätter sakernas tillstånd på flera områden. Nörden är inte längre en löjeväckande person och man vill att definitionen ska ändras i ordböckerna. Våra skolböcker lär ut saker som inte längre stämmer riktigt, eller snarare, det kan finnas alternativa lösningar på problem som i skolböckerna har en enda. Sedan håller man på att omdefiniera mutbegreppet och där får vi väl se var vi hamnar till slut. Skatteverket definierar inkomster på ett annat sätt än riskkapitalister. (Jag som inte är så insatt tycker att det verkar som båda sidor lägger ut en språkmatta för att man inte riktigt vet vad som är vad. Fast det var riskkapitalisterna som började. Transparens är a och o). Vinster i välfärden håller på att omdefinieras och diskuteras ständigt. Hemskolebegreppet likaså (lite konstig motivering om det stämmer att man tog så stor hänsyn till att barnen kunde bli mobbade. Då finns det ju fler som borde ha rätt till hemundervisning. Ett enkelt sätt att göra sig av med ett stort problem, eller? Detta borde diskuteras mer). Listan kan göras lång...
Diskussionen är i alla fall igång och givna sanningar är inte längre givna.
Verkar som om det blir värre och värre med skador och omkomna i USA. Undrar hur det amerikanska folket röstar efter helgen. I svenska medier lutar det åt Obama, men svenska medier har haft fel förr. Håller tummarna för Obama, även om han då får fyra tunga år till.

Är det inte konstigt med oss svenskar... I något nyhetsprogram hade de lyckats få tag på en svenska i NY som visserligen hade hamstrat toalettpapper, men annars hade hon inte märkt så mycket av stormen. Det var likadant efter tsunamin, de svenskar som bodde på hotell lite längre bort från stranden hade inte märkt så mycket och undrade varför alla var så intresserade, det här var väl inte så farligt. Och så ser man bilderna...Det låter lite klyschigt, men naturens krafter går inte att underskatta. Sedan är det tydligen översvämningar i Indien och på lite andra ställen också, men det rapporterar medierna inte så mycket kring. Alla var väl redan i USA pga valet...
Tydligen är det massor med frivilliginsatser som klarat av det mest akuta efter Sandy, undrar hur det var i Sverige efter Gudrun. Om alla gick ut och hjälptes åt, eller om man satt hemma och väntade på att regeringen skulle göra något? Och klagade när inte kommunikationer och elektricitet kom igång tillräckligt fort. Reservaggregat och dito planer kanske inte vore så dumt. Eller så var det medierna som bara visade folk som klagade, inte de som var ute och gjorde något... Undrar om det finns katastrofplaner även i Sverige numera och om även civilsamhället ingår i dessa. Eller vi tycker kanske att vi betalar så mycket i skatt att det är någon myndighets uppgift?