Helene Schjerfbeck var en gudabenådad konstnär. Se utställningen på Waldemarsudde. Jag är alldeles fascinerad av hennes förmåga att göra helt nya tavlor av samma motiv genom att accentuera olika delar. Schjerfbeck använde sig ju inte av så många olika motiv och ändå är utställningen levande, dynamisk och vacker. Det är tack vare tavlorna, utställningen i sig är ju inte så rolig, men med ett sådant konstnärsskap behövs det inte heller. Hur kommer det sig att våra nordiska grannar verkar förvalta konstnärsskap bättre än vi? Här kör vi med Carl Larsson och Anders Zorn och tycker det räcker, men det måste ha funnits svenska konstnärsskap som utvecklades åt andra håll än dessa båda. Ändå är det dessa man lockar med nu när Nationalmuseum ska "lånas ut" till andra svenska institutioner under renoveringen. Är det inte dags att försöka lyfta fram konstnärer som, likt Schjerfbeck, med enkelhet och hantering av luftperspektiv lyckas få fram stämning och ljus i ett motiv? Sådana måste också ha funnits i Sverige. Kanske de föredrog att stanna kvar utomlands...
Sedan är det lite underligt att man kan avbilda en tydligen ganska porträttlik Olof Palme på film och sedan säga att det inte alls är han. Som nu i Call Girl. Var går gränsen för sådant här?