Zlatan-boken är ju bara helt underbar. Författaren har verkligen gjort sitt yttersta för att tala med Zlatans röst och har gjort allt för att inte lyfta fram sig själv och sin "litterära ådra". Bara det borde ge boken Augustpriset. Jag kan ju inte säga att jag förstår mig på Zlatan ens efter att ha läst boken, det jag undrar över är hur vi behandlar våra talanger i Sverige, på alla nivåer i samhället, inte bara när det gäller idrott. Är vi verkligen så där "typiskt svenska"? Om så är fallet, får man sig förhoppningsvis en tankeställare när man läser boken. Och svenska journalister... Det är inte bara Zlatan som haft ett frostigt förhållande till journalister om man säger så. Ibland verkar det som om de verkligen letar efter saker som kan förminska en prestation.  Journalister har kanske Jante-lagen inprogrammerad i ryggraden och då är det svårt att vara enbart positiv. Fast å andra sidan, att bara jamsa med i hyllningskören, är kanske inte heller bra i längden. Det jag undrar mest över är vad det var för svensk fotbollsspelare som gnällde över ont i ryggen? Alla andra fotbollsspelare namnges i boken, men inte han. Varenda fotbollsintresserad människa vet nog vem det är så det behövs kanske inte. Genom att skriva detta har jag antagligen bara visat vilken dålig fotbollsnörd jag är, dvs jag bryr mig inte ett dugg om fotboll. Ändå hade jag stor behållning av boken, fast jag hoppade över de värsta fotbollsbitarna, det måste jag erkänna.