Har ni också bytt mobiloperatör och försökt teleportera - som det så fint heter - ert gamla nummer? Det har jag försökt i en månad nu och det blir aldrig gjort. Nu är det gjort till hälften - mitt gamla nummer kan ingen nå mig på för tillfället - och jag väntar med spänning på om även den sista pusselbiten kommer att hittas och läggas i detta gigantiska pussel som det verkar vara. Det hela har gått till så att jag har fått ringa till Tele2:s kundtjänst och sitta i kö i medeltal 20 min (det är ju inte så länge, Telia är värre) och varje gång har ett steg i denna, tydligen mycket krångliga procedur, genomförts. Det är alltså jag, kunden, som får pusha på, ingen del av teleporteringen har initierats av Tele2, trots sockersöta löften. Den där Frank verkar tänka mer på Francis än på sina kunder nuförtiden.

Vi är så rädda för allt möjligt. I alla fall verkar det som om tidningarna tror det, annars hade de väl inte haft så mycket krigsrubriker angående både smått och stort. Ena dagen får man cancer av att använda solskyddsmedel, men man får cancer av att inte använda det också. Innebär detta att alla sitter inne i det fina vädret och kurar? Nej, soldyrkarna finns överallt. Tar vi inte dessa larm på allvar?

Det är likadant med ekonomi och klimathot. I tidningarna läser vi om allt som kan drabba oss på grund av att världen ser ut som den gör. Sitter vi i något hörn och ryser över detta? Nej, vi försöker leva livet så gott det går, kanske tänker vi en gång extra om vi ska belåna vårt boende ytterligare, vi sorterar våra sopor och försöker åka kommunalt (vilket inte är det lättaste). Är det överlevnadsinstinkt eller kanske till och med sunt förnuft som behärskar vanliga dödliga? Antagligen en kombination av båda. Tidningarna klagar och vi skulle också kunna bli riktiga klagemostrar men på något vis försöker vi leva våra liv ändå.

Till och med när det blir strömavbrott i tågtrafiken så allt står stilla, har folk slutat klaga så mycket. Det är sådant som händer, det svenska systemet har inte kapacitet vare sig för för sträng kyla eller för värme, det har man lärt sig de senaste åren. Det satsas massor med pengar för att det ska bli bättre, men det verkar inte hjälpa. Om det beror på att underhållet åsidosatts under många år eller på något annat, det är inget argument som hjälper när tågen står stilla. Det kanske handlar om hopplöshet istället, de svenska systemen krakelerar sakta men säkert, girigheten brer ut sig och det finns inget att göra åt det. Eller så börjar man tycka att vi faktiskt har det ganska bra, trots alla krigsrubriker. Det ÄR hemskt att det finns barnfattigdom i Sverige, men här kan man nog göra något åt det, oavsett parti-, klass-, köns- och/eller annan tillhörighet, till skillnad från hur det ser ut i stora delar av världen. Sådana tankegångar finns nog när det gäller många andra saker också. På något vis skulle man önska att medierna även tog fasta på lyckade projekt, inte bara misslyckade. Just nu verkar allt handla om verbala misslyckanden, vem som blir sur på vem, och inte så mycket om vad som händer och sker bakom orden. Är det verkligen det viktigaste som händer att Madeleine blir sur (vilket man inte vet om hon verkligen blivit) då Sveriges blivande kronprinsessa och drottning döps? Eller Fredrik Reinfeldts ordval? Är det pk-rabblande maskiner vi vill ha som representanter för vårt land? Jag tror faktiskt att man vill höra/läsa om andra - bra - saker också. Det kan inte bara vara Hans Rosling som kommer med positiva nyheter om tillståndet i världen. Det måste finnas en journalistisk vilja och kunskap att visa sådant också, eller?

Mitt sus i öronen är nästan borta. Har haft det i ett tiotal år och vant mig vid att alltid ha en ljudvägg mellan mig och det jag egentligen ska höra på. Tror knappt att det är sant och det känns helkonstigt. Väntar bara på att susningarna ska komma tillbaka... Är nästan yr i huvudet ibland och undrar om jag också hör bättre. Jag är så fokuserad på att skakningarna i mina händer ska försvinna att jag nästan inte kan ta till mig de under som faktiskt sker i min kropp. Bättre syn och bättre hörsel. Inte illa för en 55+ Och bättre kondis med mindre kilon att bära på. Lite Benjamin Button över min kropps utveckling de senaste åren. Med professionell hjälp - utan läkare och sjukgymnaster hade jag aldrig kommit så långt. Just nu känns livet bra.

Äntligen lite värme!
Så skönt!
Det regnade en dag i NY. Inte skyfall eller så, men ganska stadigt regn hela dagen. På em var det stora pölar i gathörnen för att dagvattenbrunnarna inte hängde med. Undrar hur gatorna ser ut när det regnar på riktigt. Vi försökte shoppa, men tog sedan en taxi till Guggenheim. Den taxiresan var som att vara med i en actionfilm, kul att titta på, men inte så roligt att vara passagerare. Vid Guggenheim var det kö runt kvarteret, alla med paraplyer. En fantastisk syn! Dock inte om man ville gå in. Vi gav upp och vandrade ner mot Metropolitan. Där var det också en kö av paraplyer så vi vandrade vidare in i Central Park. Nästan inte en människa och även om man hörde trafikljuden så kändes det som om man var isolerad från omvärlden. Nu började vi bli hungriga och gick in på första bästa ställe som var Le Caprice. Helt ok restaurang och överkomliga priser. Restaurangen låg i anslutning till ett hotell och då man skulle uppsöka restroomet gick man genom salar med fantastiska, klassiska takmålningar, guldbelagda möbler och lister, till en toalett där allt också var av guld och man torkade sina händer med riktiga handdukar. Vi hann precis gå tillbaka till restaurangen innan man upptäckte en takläcka i alla dessa fantastiska takmålningar. När vi tittade in, formligen regnade det från taket, inomhus. Gästerna blev sedan visade till ett annat restroom, mer ordinärt. En lite surrealistisk upplevelse utöver det vanliga, till och med för att vara New York.

Jag undrar om det är trygghetsknarkande svenskar som gör att den svenska börsen är extraslagig. Vår oroströskel ligger lägre än andras... Som sagt, fredag em. Får se hur länge min teori håller.

Har varit i New York nästan en hel vecka och det var verkligen en positiv upplevelse. Staden har förändrats - till det bättre - sedan jag var där sist, år 2000. Nu vet jag inte om det var firandet av Mother's Day som gjorde att alla var extravänliga, men vänliga var de. Det må vara en professionell vänlighet, men man mår faktiskt mycket bättre av det än av det motsatta. I NY var det i alla fall "i forntiden" så, att alla SKULLE vara oförskämda, då visste man att man var i NY. Kom just att tänka på att jag kanske inte var i det "riktiga" NY utan i NY anpassat för turister. Jag måste säga att jag föredrar det senare, i så fall. Det genuint äkta får inte vara till vilket pris som helst. I Sverige verkar det i alla fall vara lite ute med att charma sina kunder, här är det bara ren profit rakt av. Ska man vara ärlig, är det ju det allt går ut på, men nog känns det bättre med det professionellt vänliga bemötande som verkar vara genomgående i det amerikanska samhället. Till och med grova brottslingar säger "sir" till polisen och poliserna verkar kolugna hela tiden (det finns ju flagranta undantag som när de inträffar får ett otroligt genomslag i media), hur ser det ut här? Det är bara att titta på och jämföra polisdokuserier från Sverige resp USA, så ser man en enorm skillnad i tilltal och respekt. Betyder denna skillnad att de amerikanska serierna är mer tillrättalagda än de svenska, eller är det fråga om en skillnad i grundinställning?

Skulle spela tennis nu på morgonen, kommer dit och upptäcker att jag glömt tennisshortsen. Det var bara att åka hem igen. Som tur var fanns en reserv som kunde hoppa in. I den tennisvärlden är alla också väldigt vänliga och tillmötesgående, även om det är "blodigt allvar" på banan. Hur som helst, det hela kändes något misslyckat, får väl ta en lång promenad i det fina vädret sen eftermiddag istället.

Den 9 maj 2012

Utbildningsansvarig i Stockholm talar sig varm för att uppgradera läraryrket och att man ska arbeta aktivt för att lärare stannar kvar som lärare. Man välkomnar alla. Det stämmer inte. Ställer man inte upp på de villkor som erbjuds, blir man inte anställd. En heltidstjänst som gymnasielärare innebär att du undervisar 150 - 180 (olika) elever i veckan om det inte går att få samma klasser i flera ämnen. Det säger sig självt att det inte går att erbjuda individualiserade undervisning till så många elever. Fast det kanske är individualiserade studier man menar, det går ju. Då blir eleven väldigt självständig och det är ju bra. Som lärare kanske man ställer för stora krav på sig själv och tror att man betyder något för elevens studieutveckling. Idag när allt kan sökas på internet, kanske lärarens betydelse förminskas. Då har vi ett annat problem: Varför tycks då föräldrar, så som till och med visas i skämtteckningar, att deras barns betyg beror på lärarens prestation och inte i första hand på elevens? En lärares yrkesidentitet måste vara väldigt förvirrad idag då man också ska göra alla dessa extrauppgifter som tidigare sköttes av exempelvis administrativ- och vårdpersonal. Fast om lärarens arbete som lärare, dvs undervisning, minskar i betydelse, är det kanske de alternativa arbetsuppgifternea som återstår för framtidens lärare. Jag försöker vara ironisk här, men om man tittar närmare på hur läraryrket har förändrats över tid, med samhällets, exempelvis politikers, lärares, föräldrars och också elevernas goda vilja, ser det faktiskt ut som om vi skulle vara på väg mot ett läraryrke där undervisning blir enbart en liten del av lärarvardagen och resten ägnas åt administrativa och vårdande uppgifter. Då är den stora frågan: är det verkligen så vi vill ha det?  Är det det, är det egentligen inget fel på dagens skola, det som behöver göras är att se till att eleverna själva skaffar sig kunskaperna på internet och att lärarnas arbetsuppgifter blir mindre pedagogiska. Om vi däremot faktiskt tycker att lärarna även i fortsättningen ska vara pedagoger och delta i elevernas läroprocesser, får vi nog tänka om då det gäller fördelningen av lärarnas arbetsuppgifter och vår inställning till att söka information och kunskap. Kunskapsinhämtning borde inte vara enbart elevens ansvar utan hela samhällets. Dialog och samtal både i skolan och hemma kan vara en väg, fast mycket svårare för alla inblandade eftersom det kräver engagemang, kreativitet och samarbete från alla. Nu säger ni att det där är en utopi, det går aldrig att genomföra. En utopi är något man strävar mot att genomföra, ett slags plan för framtiden. Det går inte att komma undan med att säga att det inte är genomförbart till hundra procent och därför lägger man ner allt innan det ens har startat. Då har man hamnat i en hopplöshetens paradis. Det kan kanske kännas skönt om man inte vill förändra något.

Den 8 maj 2012

Väldigt vad alla ska uttala sig MOT åtstramningspolitiken, för några månader sedan var den det enda som kunde rädda euron. Höll alla dessa experter tyst då, eller var det ingen som ville lyssna på dem? Helt plötsligt har man kommit på att Greklands kris är en insolvenskris och ändå har man fortsatt pumpa in miljarder. Inte bara superutlånarna utan även ”vanliga” banker har lånat ut pengar. Systemfel? Lätt att vara efterklok, men vad betalar man alla experter för egentligen? Det enda man kan vara säker på är att ingen har rätt och att saker skulle gjorts för länge sedan. Folket borde kanske ha mer att säga till om oftare, de har ju röstat bort åtstramarna. Fast har folket också fel, blir det inte roligt….

Fint väder är det i alla fall...

Läser i dn.se om att pga lågkonjunkturens ökande jobbkonkurrens och stress använder vi mer negativa omdömen, som kortsiktighet, hierarki och förvirring, då vi beskriver stämningar på arbetsplatsen jämfört med för några år sedan. Jag erkänner, jag har använt alla de ord som anges i undersökningen och inte bara då det gäller arbetsplats utan egentligen generellt för stämningar både privat och i samhället. Bra att någon sätter fingret på sådant, om alla använder negativa ord, blir det ju till slut en självuppfyllande profetsia. Sitter verkligen alla i sitt eget lilla hörn och tycker så här så blir det svårt att pitcha ord som samarbete, laganda och engagemang. Och ändå är det väl det som krävs för att saker och ting ska kunna utvecklas positivt.

Den 7 maj 2012

Efter helgens val i Europa är vi alla på väg ner i avgrunden igen. En stor del av Europas befolkning befinner sig redan där och nu jämnas kanske skillnaderna ut. Fast måste det vara så att alla ska ha det lika dåligt? Jag kan inte påstå att jag kan så mycket om sådant här, men det verkar vara väldigt få som tror att de problem som Europa (och världen) står inför kommer att lösa sig på ett positivt sätt. Det pratas om Hollande som kommer att omförhandla hela EU-samarbetet och Grekland som kanske lämnar, i alla fall euron. Jag är inte så säker på att det är så farligt att Grekland lämnar, ok att de har lånat mycket och man vill ha tillbaka sina pengar. Som sagt, jag kan inte så mycket om detta, men jag tror inte att återbetalning av lån kommer att ske, oavsett vad Grekland beslutar. Som det ser ut så är fördelen med att vara med i eurosamarbetet enbart att få billiga lån då man strulat till det och det framstår ju inte som ett särskilt dynamiskt samarbete. Inte ens det grekiska folket verkar tycka att det är en bra idé. Lite läskigt att ett nazistinfluerat parti får så många röster, dock. Att man så krampaktigt håller fast vid Grekland, kan kanske vara för att någon annan skulle kunna gå in och ”rädda” landet. Då förlorar Europa ansiktet och en maktförskjutning inträffar i den delen av Medelhavet. Historien upprepar sig, kanske på flera och några ganska obehagliga sätt.

Gick in på Svd:s näringslivssida för att se hur nära avgrunden den svenska börsen dansar. Sidan har bytt utseende sedan jag skrev om den sist och helt plötsligt verkar de där underliga aktierna som inte var värda mer än några ören eller kronor ha försvunnit från listorna. För mig ser det hela mer seriöst ut när man visar handeln på det här viset. Sedan är det ju lite underligt att man verkar ha fallit för kvällstidningslöpsedelsvarianten då man på svd:s startsida inte visar något om valet i Frankrike eller Grekland eller länkar till analyser. Man har ju haft de olika scenarierna framför sig en lång tid nu och borde ha kunnat lägga upp analyser beroende på vilket utfallet blev. Fast i cybervärlden kanske man inte ska ha någon framförhållning.

För att engagera sig lite i mikronivån också… Är det inte underligt att ”alla” kommer på att de ska ha våravslutningar och liknande just i slutet av maj? Jag har inte många som jag måste gå på, men dessa få krockar något alldeles oerhört. Allt ska ske på samma dag/kväll. Hopplöst och det blir alltid någon som känner sig åsidosatt. För att inte tala om mina egna känslor, jag vill ju träffa alla en sista gång innan sommaren. Får väl låtsas att jag är sååå upptagen. Stora problem på mikroplanet.

PS Ahaaaa, man ska klicka på lite andra ställen på nlivbörs så får man upp öresaktierna också. Fast nu finns inga ören med längre, tror jag i alla fall. DS

    

Den 4 maj 2012

Se Strindbergsutställningen på Bukowskis! Den är mycket välgjord och minst lika fin som om något museum hade iscensatt den. Tyvärr är det ju så med det ”moderna” 1800-talsmåleriet att det till stora delar är privatägt. Det var inte enbart Strindberg som kallades dilettant för att han målade som han gjorde, det råkade många svenska konstnärer ut för då de blev, enligt svenska mått, för avancerade eller påverkade av, framför allt, det moderna franska måleriet. Som jag tidigare skrivit, är de flesta av verken som visas på NM:s utställning om 1800-talet, införskaffade eller donerade till museet under 1900-talet. Först då började man inse att sådant här måleri kanske var något som kunde addera värde till samlingarna.

För att kunna göra riktigt fina utställningar, kanske museerna i fortsättningen måste vända sig huvudsakligen till privata ägare och inte till museisamlingarna. Jag vet inte om privata samlare anser att museiutställningar höjer en tavlas värde. Proviniens från Bukowskiutställning kanske smäller lika högt i dagens läge. Tycker i så fall att Bukowskis och andra auktionshus kan ordna fler utställningar. De vet ju till vem verken försålts och har redan kontakterna. Att auktionshusen tjänar pengar på utställningarna har jag inget som helst problem med, i alla fall inte när de ser ut så här. Dessutom har Bukowskis förhoppningsvis förmågan att vakta verken, säkerhetspådraget är ganska omfattande, och att vårda dem. Katalogen är också väldigt väl utformad med en annorlunda huvudskribent, nämligen Anders Wahlgren, som är mest känd för dokumentären Sigrid och Isaac. En konstkännare med modernt uttryck.

Sedan är det den eviga följetongen börsen… Idag dippar den svenska börsen mer än de andra igen (i alla fall hittills). Volatiliteten är som störst på fredagarna. Jag tror att det är för att alla tagit tidig helg och överlämnat börshandeln åt robotarna. Säg gärna emot mig…

Den 3 maj 2012

Läser i Sydsvenskan om V:s firande genom att låta sina barn slå sönder pinàtas föreställande Allianspolitiker. Och så försvarar man sig med att kulturministerns skärande i tårtor var värre. Det kan ju diskuteras, varför lägger man värderingingen av evenemanget i just den jämförelsen? Ska inte evenemanget tala för sig själv? Varför gjorde man detta och vad hade det för syfte?

Spårvagnsturen i Göteborg, där man berättade om historia, skillnader i socioekonomiska faktorer och så vidare ger ett mer seriöst intryck än bussresan ut till Solsidan.

If you can’t beat them, join them – det är väl Bankföreningens och Tomas Östros’ mantra just nu. Dessutom får han antagligen bättre betalt och högre social status än som avdankad sossepolitiker, vilket han degraderats till inom socialdemokratin. Tycker det är bra att politiker provar på verkligheten ibland, det borde fler göra.

Till slut tycker jag att det är underligt, om det nu är som skrivs i svd, att Bukowskis är de enda som har en utställning med August Strindbergs konstverk. Om det är någonting som museerna i Stockholm hade kunnat få projektpengar till så är det detta, Strindbergsår och allting. Vad är detta? Hans konst kanske inte anses ”fin”? Det gjorde ju inte hans litteratur och dramatik heller i Sverige medan han levde, men det har inte hindrat övriga institutioner från att göra allt möjligt intressant under Strindbergsåret. 

Det sägs också i svd:s artikel att Strindberg var en föregångare till modernismen. Tänk att få göra en utställning med Strindberg och till exempel Ernst Josephson tillsammans med tidiga Carl Larsson + alla andra kända konstnärer från tiden före modernismens genombrott. Då fick man även med flera kvinnliga konstnärer. Varför har man inte gjort något sådant? Väldigt tråkigt…

    

    

    

Den 2 maj 2012

Igår fick vi äntligen höra Stefan Löfven tala. Just nu pågår någon slags presskonferens med S där den stora nyheten är utbildningskontrakt. Jag undrar vad det konkret går ut på och vad är det meningen att man ska utbildas till? Finns det inte redan en massa utbildningar och hur kommer de som studerar utan att vara arbetslösa att reagera och eventuellt drabbas? Det är väl bättre att gå en utbildning och få betalt än att ta studielån? Eller är jag helt ute och reser här?

Härlig Valborg har vi haft i alla fall. Äntligen lite värme, det behövdes efter usla april. Skulle gått på utställningar, men det blev uteaktiviteter istället. Alla skogsbackar med vårblommor. Det är inte bara jag som blir glad, det verkar vara en allmän trend. Fick åka före i bensinkön igår, det har aldrig hänt förr. Folk är så stressade och på språng, speciellt Stockholmsbilförare. Dessutom pratar de konstant i mobilen, utan någon form av handsfree och hur bra bilförare blir man då egentligen? Jag börjar undra om det anses som töntigt att köra handsfree, det verkar inte vara populärt i alla fall. Det borde vara jättebra om man tänker på sin egen och bilens dödlighet. Tydligen inte i Stockholmstrafiken. Hade varit lite kul om alla började köra handsfree utan att man behövde lagstifta om det. Igår var kanske början på en ny era i bilförarkulturen.