Vi är så rädda för allt möjligt. I alla fall verkar det som om tidningarna tror det, annars hade de väl inte haft så mycket krigsrubriker angående både smått och stort. Ena dagen får man cancer av att använda solskyddsmedel, men man får cancer av att inte använda det också. Innebär detta att alla sitter inne i det fina vädret och kurar? Nej, soldyrkarna finns överallt. Tar vi inte dessa larm på allvar?

Det är likadant med ekonomi och klimathot. I tidningarna läser vi om allt som kan drabba oss på grund av att världen ser ut som den gör. Sitter vi i något hörn och ryser över detta? Nej, vi försöker leva livet så gott det går, kanske tänker vi en gång extra om vi ska belåna vårt boende ytterligare, vi sorterar våra sopor och försöker åka kommunalt (vilket inte är det lättaste). Är det överlevnadsinstinkt eller kanske till och med sunt förnuft som behärskar vanliga dödliga? Antagligen en kombination av båda. Tidningarna klagar och vi skulle också kunna bli riktiga klagemostrar men på något vis försöker vi leva våra liv ändå.

Till och med när det blir strömavbrott i tågtrafiken så allt står stilla, har folk slutat klaga så mycket. Det är sådant som händer, det svenska systemet har inte kapacitet vare sig för för sträng kyla eller för värme, det har man lärt sig de senaste åren. Det satsas massor med pengar för att det ska bli bättre, men det verkar inte hjälpa. Om det beror på att underhållet åsidosatts under många år eller på något annat, det är inget argument som hjälper när tågen står stilla. Det kanske handlar om hopplöshet istället, de svenska systemen krakelerar sakta men säkert, girigheten brer ut sig och det finns inget att göra åt det. Eller så börjar man tycka att vi faktiskt har det ganska bra, trots alla krigsrubriker. Det ÄR hemskt att det finns barnfattigdom i Sverige, men här kan man nog göra något åt det, oavsett parti-, klass-, köns- och/eller annan tillhörighet, till skillnad från hur det ser ut i stora delar av världen. Sådana tankegångar finns nog när det gäller många andra saker också. På något vis skulle man önska att medierna även tog fasta på lyckade projekt, inte bara misslyckade. Just nu verkar allt handla om verbala misslyckanden, vem som blir sur på vem, och inte så mycket om vad som händer och sker bakom orden. Är det verkligen det viktigaste som händer att Madeleine blir sur (vilket man inte vet om hon verkligen blivit) då Sveriges blivande kronprinsessa och drottning döps? Eller Fredrik Reinfeldts ordval? Är det pk-rabblande maskiner vi vill ha som representanter för vårt land? Jag tror faktiskt att man vill höra/läsa om andra - bra - saker också. Det kan inte bara vara Hans Rosling som kommer med positiva nyheter om tillståndet i världen. Det måste finnas en journalistisk vilja och kunskap att visa sådant också, eller?