Den 9 maj 2012

Utbildningsansvarig i Stockholm talar sig varm för att uppgradera läraryrket och att man ska arbeta aktivt för att lärare stannar kvar som lärare. Man välkomnar alla. Det stämmer inte. Ställer man inte upp på de villkor som erbjuds, blir man inte anställd. En heltidstjänst som gymnasielärare innebär att du undervisar 150 - 180 (olika) elever i veckan om det inte går att få samma klasser i flera ämnen. Det säger sig självt att det inte går att erbjuda individualiserade undervisning till så många elever. Fast det kanske är individualiserade studier man menar, det går ju. Då blir eleven väldigt självständig och det är ju bra. Som lärare kanske man ställer för stora krav på sig själv och tror att man betyder något för elevens studieutveckling. Idag när allt kan sökas på internet, kanske lärarens betydelse förminskas. Då har vi ett annat problem: Varför tycks då föräldrar, så som till och med visas i skämtteckningar, att deras barns betyg beror på lärarens prestation och inte i första hand på elevens? En lärares yrkesidentitet måste vara väldigt förvirrad idag då man också ska göra alla dessa extrauppgifter som tidigare sköttes av exempelvis administrativ- och vårdpersonal. Fast om lärarens arbete som lärare, dvs undervisning, minskar i betydelse, är det kanske de alternativa arbetsuppgifternea som återstår för framtidens lärare. Jag försöker vara ironisk här, men om man tittar närmare på hur läraryrket har förändrats över tid, med samhällets, exempelvis politikers, lärares, föräldrars och också elevernas goda vilja, ser det faktiskt ut som om vi skulle vara på väg mot ett läraryrke där undervisning blir enbart en liten del av lärarvardagen och resten ägnas åt administrativa och vårdande uppgifter. Då är den stora frågan: är det verkligen så vi vill ha det?  Är det det, är det egentligen inget fel på dagens skola, det som behöver göras är att se till att eleverna själva skaffar sig kunskaperna på internet och att lärarnas arbetsuppgifter blir mindre pedagogiska. Om vi däremot faktiskt tycker att lärarna även i fortsättningen ska vara pedagoger och delta i elevernas läroprocesser, får vi nog tänka om då det gäller fördelningen av lärarnas arbetsuppgifter och vår inställning till att söka information och kunskap. Kunskapsinhämtning borde inte vara enbart elevens ansvar utan hela samhällets. Dialog och samtal både i skolan och hemma kan vara en väg, fast mycket svårare för alla inblandade eftersom det kräver engagemang, kreativitet och samarbete från alla. Nu säger ni att det där är en utopi, det går aldrig att genomföra. En utopi är något man strävar mot att genomföra, ett slags plan för framtiden. Det går inte att komma undan med att säga att det inte är genomförbart till hundra procent och därför lägger man ner allt innan det ens har startat. Då har man hamnat i en hopplöshetens paradis. Det kan kanske kännas skönt om man inte vill förändra något.