"Oktober i fattigsverige" av Susanna Alakoski är en bok som skär igenom hela kroppen. Det är dissonanser och asymmetrier och rent elände. Genom boken finns det flera upplevelser hon har som barn som hon relaterar till familjens fattigdom men som jag också kan känna igen mig i. Hon säger någonstans att bland annat att vara kvinna/flicka är en del i denna fattigdom som hon upplevde som barn. Kanske är det därför jag upplever att samma saker och samma känslor har även jag varit med om som barn och tonåring. Fattigdom behöver inte enbart vara ekonomisk, klass eller "intelligensbefriad". "Bara det" att ha fötts till kvinna gör att jag känner igen mig, trots att så mycket annat i hennes liv inte på något sätt kan jämföras med mitt.
Hon har lyckats kämpa sig ur sin barndoms förutsättningar och har till slut hamnat någon helt annanstans. På något sätt känns det också som om hon har ångest för att hon klarade sig när så många av hennes familj, grannar och vänner inte gjorde det. Ångest och skam tar sig konstiga uttryck och nästlar sig in där man minst anar det.
Sedan förstår jag faktiskt inte varför det skulle vara en sådan hemsk idé att ge sovsäckar och varma kläder till de hemlösa så att de överlever vintern? Det är som när någon höjdarpolitiker stod och var alldeles förskräckt över att Frälsningsarmén, eller om det var Svenska kyrkan, inrättade soppkök för ett tjugo-trettiotal år sedan. Sådant fick inte existera i det socialdemokratiska Sverige! Naturligtvis måste man i första hand jobba på lång sikt, men också det mest akuta måste man ta itu med. Även om det innebär att någras självbild spricker.