Den 12 april 2012

Jag har varit på Nationalmuseums utställning Passioner. Nästan alla mina farhågor kom på skam. Det var en rik och varierad utställning som visade, kanske inte precis passioner, men i alla fall känslor. De stora salarna gav mest utbyte med olika perspektiv på hur känslor gestaltats genom seklerna och in i samtiden. Det man kanske kan ha lite synpunkter på är att när man visar så här mycket olika saker så blir det lite ytligt. Å andra sidan finns idag så många möjligheter att själv leta sig vidare till fördjupad kunskap så det borde inte ha någon betydelse. När jag gått igenom de stora salarna tyckte jag inte det heller. Allt fungerade för mig, förutom att man skrivit att rasbiologiska tankar frodades under mitten av 1900-talet. De har nog frodats betydligt tidigare än så.

Sedan kom jag till de tematiska små rummen. De var en stor besvikelse. Jag är inte heller helt säker på att alla konstverk verkligen ville förmedla den känsla som tematiken tilldelat dem. Den delen kunde man gjort betydligt mer av. Fast det kanske var själva ifrågasättandet som var grejen? Hur människan misstolkat känsloyttringar, tagit dem för något annat och därigenom orsakat så stora missförstånd att de lett till alla möjliga mänskliga och kulturella krockar? Ska jag vara ärlig, tror jag att det är att tro Nationalmuseum om för mycket. Museets första uppgift är att visa konst och att tolka den på ett trovärdigt sätt. Den som går och ser karikatyrutställningen ser också att museet är väldigt försiktigt i sina uttalanden, trots att karikatyren är ett vasst instrument att kritisera makthavare på också idag.

Jag uttryckte ju mina farhågor angående 1800-talskonsten innan jag gick på utställningen. Det är i princip omöjligt att få med allt på den begränsade yta som utställningen förfogar över så att man hoppar över 1800-talet kanske inte är så konstigt. Om museet dessutom inte är så insatt i 1800-talskonst är det kanske lika bra. Däremot är det direkt tragiskt att man inte tar vara på den förändring och utveckling som sker inom 1800-talskonsten när det gäller hur känslor gestaltas. Var finns landskapsmåleriet, genremåleriet och var finns färgerna? De förändras genomgående under 1800-talet och leder till det som idag betecknas som modernism. I och för sig gick det att dra egna slutsatser av hur konstnärer genom tidigare sekler använt färg för att uttrycka känslor även om det inte uttrycktes specifikt i texterna. I höstas visades också Turner, Monet, Twombly på Moderna. Där fick man sig  mycket landskap till livs och Nationalmuseum tyckte förmodligen att det fick räcka med landskap nu. Kanske får man mer kött på benen om man läser den katalog som producerats som komplement till utställningen.

För att få ett litet hum om hur svenska konstnärer använde sig av landskapet för att förmedla känslor kan man vandra igenom Nationalmuseums andra utställning, De fyra årstiderna. Där visas bland annat nationalromantikens landskap. 1800-talet är dock betydligt längre än åren runt sekelskiftet 1900. Man har till och med plockat fram Julia Becks höstackstavla som visades på Opponenternas höstutställning 1885 och som fick direkt mördande kritik av konstprofessor Nyblom. Han tyckte att hennes tavla väckte ”fel” känslor. Detta hade man kunnat göra en hel del av…