DN:s undersökning av de svenska Pisa-resultaten får mig att undra över hur detta prov presenteras och implementeras. Både hos lärare och elever. Om inställningen på alla håll och kanter är att detta är något helt onödigt som inte är betygsgrundande, då är det kanske inte så konstigt att resultaten ser ut som de gör. När det gäller provtröttheten, är det väl bara att planera lite bättre från centralt håll så att inte alla prov läggs på samma gång. Fast, när man tänker efter, har det inte alltid varit så med skolan, att alla lärare kommer på att de ska ha prov på samma gång ungefär? Eleverna kan inte vara helt omedvetna om att så är fallet. Jag tror mer på en viss håglöshet, när det gäller informationen, som en sannolik variabel.
Sedan undrar jag också om man pluggar till de här Pisa-undersökningarna, eller om man kan gå dit utan att ha förberett sig? Om det är det senare,  är resultaten ganska bedrövliga, faktiskt. Det betyder att svenska elevers inlärningskurva är ganska medioker. Hur gör man för att förbättra den? Om det handlar om att provet är oviktigt för betyget, är det också ganska bedrövligt. Då finns det ju ingen svensk ungdom idag som kommer att göra mer än det som absolut krävs kanske någonsin i livet, och knappt det heller som det verkar. Vad är det vi tutar i våra elever när det gäller arbetsdisciplin och studieteknik, egentligen?
Sedan kan man undra vem som rättar Pisa-proven? Om det är utomstående rättare, kanske man ska börja ifrågasätta NP-resultaten istället...
Verkar inte som om man kan ursäkta de svenska Pisa-resultaten även om man kan ifrågasätta vad Pisa egentligen mäter. Å andra sidan kan ju undra över i vilka delar av världen man når de goda resultaten? Vad betyder det om tio år när de med goda resultat idag, är färdigutbildade? Var anser alla experter att den goda framtiden ligger? Är det i Europa och USA - eller?