Margaret Atwoods "Kattöga" är en härlig semesterbok. Trots att huvudpersonen växt upp i en helt annan del av världen, en annan kultur, är det väldigt mycket som är sig likt. Hennes barndom, t ex, med flickorna som skulle bestraffa henne när hon inte uppförde sig rätt. I hennes fall gick det väldigt långt, men jag upplevde i alla fall lite sådant när jag gick på lågstadiet. Det var inget roligt alls och jag var djupt olycklig. Som tur var upptäckte jag betydligt tidigare än huvudpersonen, att jag klarade mig utan bestraffande kompisar. Också intressant att hon har ett väldigt schå med vad hon ska ha på sig hela tiden. Även i kulturvärlden ska man se ut på och göra på ett visst sätt för att passa in.

Associerar lite till intervjun med Bengt Ohlsson i Neo. Han uppförde sig ju inte heller som man ska i kulturkretsar, genom att ifrågasätta kulturetablissemangets tillvägagångssätt i olika sammanhang. Kulturetablissemanget svarade med "bestraffningar", tom Sven Wollter skrev ett ganska elakt inlägg som handlade mer om Bengt Ohlssons fattningsförmågor än om sakfrågan. Bengt Ohlsson verkar dock ta saken med ro. Han har ett sätt att sätta fingret på verkligheten med hjälp av ord som jag verkligen avundas honom.

Till slut måste man väl säga lite om OS-dräkten också. Verkar vara lite Lagerbäck-stuk över den. När alla andra idrottar i moderiktiga dressar, kommer svenskarna med ett helt annat tänk. Ta t ex USA:s tröjor - alla innemänniskor i Båstad har en sådan redan. Vilken kommersialismens triumf. Vem kreerar Sveriges dressar? Har inte svenska designers gott rykte? Eller det kanske blir för dyrt. Eller så är det en känd svensk designer som tycker att idrottsdressar ska se ut så där. Vem har egentligen rätt? Eller finns det något rätt eller fel i sådana här sammanhang? Diskussionen fortsätter säkert.