Norge som nation verkar bearbeta ett trauma på ett helt annat sätt än vad Sverige gör. Denna öppenhet, att låta allt komma ut i ljuset, och man visar vad man som del av en demokrati och en nation står för. Vi följer en helt annan linje, och skillnaden består framför allt i öppenheten och det kollektiva ställningstagandet som inte bara handlar om slagord, politik, one-liners och publikfrieri. Istället handlar det om att visa vad man står för. Vissa saker går det inte att göra politik av. Tänk så förvånade alla svenskar blev när det var kungen som höll det tal som satte fingret på vad vi alla kände i samband med tsunamin. Det var ett tal det, i Sverige. I Norge har kung och socialdemokratisk statsminister arbetat gemensamt för att stärka nationens demokratiska grund. Vi svenskar kanske tycker att vi själva är så bra på att bearbeta trauman att vi inte behöver någon enande faktor. Jag personligen tror dock att öppenheten och att låta alla, på alla nivåeer och i alla läger, komma till tals är den rätta. Då kan du själv bilda dig en uppfattning, istället för att vi kanske inte ses som tillförlitliga i våra känslor (och åsikter?) då vi som nation drabbas av ett trauma. Lite storebrorsmentalitet, eller?