Varför har det blivit så att det ska finnas för mycket av saker och ting? Visserligen varnades det för att julskinkan kunde ta slut om man inte skyndade sig att köpa, men i min affär ligger det ganska många skinkor kvar. Det är bara när det gäller nya Iphones och paddor som folk får köa för att vara säkra på att få en. Annars verkar köandet som försäljningsidé vara helt ute. Det finns iofs undantag, ta Experts konkursutförsäljning där folk som köat i timmar klagade på att det som de var ute efter var slut. Och det var ändå en konkursutförsäljning, där själva grunden för evenemanget är att allt förhoppningsvis SKA ta slut. Som sagt, själva grundidén verkar numera vara att det ständigt ska finnas tillgång till allt, för alla. Undrar hur mycket som får slängas och utifieras pga denna filosofi? Det kanske inte är miljöproblemen som är den stora frågan idag, utan vad man ska göra åt denna överkonsumtionsfilosofi. Vad jag förstår är tom LO-basen djupt oroad över att folk väljer att spara istället för att konsumera. Jag tycker han borde uppmuntra nytänkande och idéer som gör att folk kan få ett jobb utan att vi ständigt behöver överkonsumera. Ska man känna sig som en bakåtsträvare för att man sparar? Jag förespråkar inte något tillbaka-till-naturen-tänk utan snarare nytänk kring marknad och konsumtion som inte enbart handlar om mesta möjliga just nu och skit i resten.
Läser Göran Rosenbergs bok och inser att Sverige, och Södertälje, förändrats alldeles otroligt sedan han var liten. Tycker han har rätt när han säger att det är väldigt lätt att hamna i efterkonstruktionsfällan när man har facit så att säga. Känner själv att jag hamnar där ganska ofta. Det som man bör tänka på är att historien efterkonstrueras beroende på vem som berättar den. Jag tycker det är otroligt intressant att man bara inom en familj kan ha upplevt sin barndom helt olika syskon emellan. Hur ser det då inte ut i större sammanhang? Fundera på det ett tag.