Dissekering av ett snöfall är allvarlig och kul teater. Iskallt i salongen och på scenen diskuteras filosofiska och personliga frågor med en liten tvist. Den där lilla tvisten är perfekt tajmad. Urduktiga skådespelare - flera unga som trots att de inte skriker (som unga skådespelare ibland gör) når ända till bakersta raden. Läste någonstans att alla tröttnat på att se klassikerna och vill se något annat. Detta är ett bra alternativ, men man måste nog vara åtminstone lite insatt i ämnet drottning Kristina för att förstå diskussionen, i alla fall på ett djupare plan. Själv tycker jag nog att klassikerna tål att spelas fortfarande, eller snarare de klassiska dramatikerna. Däremot förstår jag inte riktigt varför alla väljer att spela samma pjäser om och om igen. Ofta finns det massor med teater som de stora dramatikerna skrivit som nästan aldrig sätts upp. Det är kanske lite svårare att förhålla sig till sällan spelad dramatik än till "de gamla vanliga" och/eller nyskriven? På Operan "upptäcker" man emellanåt sällan uppförda baletter och dramer och det verkar fungera bra.