Går förbi ett dagis på hemvägen och i fönstret står barnen och tittar ut. Alla skrattar ett härligt, kvillrande skratt som bara barn kan. Försöker se vad som kan vara så roligt men ser ingenting särskilt. Fantastiska barn som kan se fantastiska saker i det mest vardagliga situationer. Vilket bra sätt att börja helgen!
Måste få göra en jämförelse... När Martin Schibbye och Johan Persson släpptes ur etiopiskt fängelse ser vi i svensk Tv en intervju gjord av etiopisk Tv. Där säger de båda att de ångrar sig och att det var ett misstag att ta sig in olagligt i Ogaden-provinsen. Trots att de står där och gör avbön (och ljuger, för det gör de ju), behandlas de som hjältar när de kommer hem. När Mo Yan får Nobelpriset i litteratur kritiseras han för att inte offentligt och rakt på sak tagit avstånd från de styrande i Kina. Jag frågar mig om vi svenskar någonsin kommer att få förmågan att kunna sätta oss in i hur det är att leva i länder som t ex Kina och Etiopien. För oss är det självklart att vi får säga vad vi vill när som helst, en rätt som tom missbrukas i vissa fall. Varför är det rätt när Martin och Johan väljer att mesa med, men inte när Mo Yan väljer att tiga?