Var på visning i Anna Lindhagens hem/museum. Det får mig att fundera på alla de kvinnor som hade mycket att säga till om i slutet på 1800-talet - början av 1900-talet, dessa kvinnor som skrivits ut ur historien under efterkrigstiden, men som börjar synliggöras igen. När man börjar leta i gamla dokument, tidningar och böcker så finns det faktiskt en hel del kvinnor, som trots att de inte hade rösträtt, arbetade för ett modernare och mer jämlikt Sverige. Det som är riktigt intressant är varför historieskrivningen efter andra världskriget i princip uteslöt dem. Vad var det för mentalitet som präglade Sverige då? Ska man vara pk idag så måste man säga att trots de patriarkaliska förtryckarstrukturer som rådde i slutet 1800-början 1900, så fanns det kvinnor som gjorde saker ändå, även om de inte uppnådde så mycket. Är inte det att förringa det samhälle som växte fram under den tiden? Vi gör ju precis som efterkrigstidens historiker och politiker, lägger vår tids värderingar på en tid där värderingarna var helt andra. Somliga säger att det är Strindbergs "fel". Hans beskrivning av borgerlighetens damer i Röda rummet har präglat 1900-talets historieskrivning. Anna Lindhagen var socialdemokrat och en sådan borgerlighetens dam på samma gång. Man kanske skulle tittat mer på verklighetens kvinnor än kvinnor i en skönlitterär skildring när man skriver historien.