Det är lite lustigt när litteraturvetare ska skriva om deckare, som nu Carina Burman om Maria Langs böcker. Nej, det ansågs inte vara högtstående litteratur när de skrevs och Carina Burman förundras över att litteratur får så stort utrymme i Langs deckare, detta trots att Burman nämner att Dagmar Lange disputerat i litteraturvetenskap. Om man tittar på traditionella, brittiska deckare så finns det ofta en litteraturkoppling, med citat och liknande, vilket framför allt märks i Dorothy Sayers böcker. Svensk litteraturhistoria har inte samma skimmer över sig som den internationella, anglosaxiska, det kan jag villigt skriva under på. Det var ganska tråkiga timmar då man gick i skolan... Faktum är att jag lärde mig mer om svensk litteratur genom att läsa Lang-deckare än på lektionerna i skolan. Det vågade jag ju inte tala om, deckare skulle man ju inte läsa och följaktligen kunde man inte låna Lang-deckare på biblioteket, så jag brukade mumla något om att min mamma var intresserad så det var därför jag kunde ganska mycket. Att det var jag själv som lärt mig, på ett något annorlunda sätt, det sa man inte på den tiden. Man skulle inte förhäva sig...
Sexistiska kommentarer som Carina Burman hakar upp sig på, är en mycket viktig tidsmarkör i ett historiskt perspektiv. Så skrev man, och det var inte bara Maria Langs figurer som gjorde sådana uttalanden. Titta bara på hur man skrev om Edith Södergrans diktning, det var både sexistiskt och fördomsfullt med dagens ögon sett. Sådana uttalanden låg som en matta över litteraturen, och det offentliga samtalet. Ämnet är ett väldigt intressant forskningsobjekt, eftersom de antagligen inte sågs som vare sig sexistiska eller fördomsfulla i den tid de skrevs, det är ju tom en karriärkvinna som skrev dem. Det kunde ibland vara bra med lite bredare perspektiv än det rent litteraturvetenskapliga och svenska perspektivet, då man ska skriva om litteratur i tidningar och tidskrifter.