Det ser ut som om alla 1800-talets kvinnliga, svenska, konstnärer håller på att omvärderas, nu senast Eva Bonnier. Det är ju verkligen på tiden. Att ta bort genusperspektivet, som alltid ger kvinnan en underordnad roll, gör att bilden av den kvinnliga konstnären, hennes verksamhet och liv får helt andra dimensioner. De verkar i sin tid med de förutsättningar som fanns då. Och gör det väldigt bra. Att sedan många kvinnliga, svenska, konstnärer hade lättare att försörja sig på sin konst då de befann sig utomlands, snart sagt var som helst, är kanske något som borde undersökas. I Sverige blev kvinnorna grafiker, så kunde de försörja sig, och ofta även sin familj, i Sverige. Ett spännande ämne - var Sverige för litet för att låta även kvinnliga konstnärer utvecklas som konstnärer eller var det någon annan mekanism som gjorde att det var svårare i Sverige än på andra ställen i exempelvis Europa? Nu talar jag inte om dekorativ konst och konst på offentliga platser, där var männen så gott som allenarådande.

Eva Bonnier hade ju de ekonomiska förutsättningarna som gjorde att hon kunde ägna sig helhjärtat åt konsten, både som konstnär och senare i livet som mecenat. De förutsättningarna fanns för enstaka andra konstnärer, som Hanna Hirsch Pauli, och Julia Beck som valde att stanna i Frankrike. Jag tycker man även borde ägna sig åt konstnärer som Tekla Nordström, Jenny Nyström m fl. De var ju också väldigt efterfrågade i sin tid, då det gällde grafik. Fast det kanske inte var "riktig konst" så tidigt eftersom det i så stor utsträckning var kvinnor som ägnade sig åt det. Det kom först då männen, och modernismen, tog över, eller?