Konstigt det där med lån. Husägare lånar för mycket, hur ska de klara lånen med pensionen (som kanske ligger 30 år fram i tiden, bor man ens kvar då?)? Bankerna verkar dock villiga att låna ut till huslån. Däremot inte till bostadsrättsföreningar eller företag. Alla låser in sig och vägrar ta några risker med någonting, inte med pengar, inte med anställningar, inte satsa på att bli egenföretagare - eller ens att söka ett nytt jobb, då får man börja om från början igen. En hel ungdomsgeneration som inte anses behövas eftersom man vägrar ge dem jobb. Det kan ju hända att man sedan sitter där med någon som man inte blir av med. Man pratar så mycket om att ungdomarna är vår framtid, men sedan anses de inte behövas eftersom de saknar erfarenhet. Moment 22. Vilken syn får dessa ungdomar på sig själva - och på samhället? Just idag är den ljusnande framtid vår, i alla fall i min del av stan som översvämmas av överlyckliga ungdomar som tagit studenten. Skönt att de har en dag då allt verkar vara möjligt även i dessa tider...

 Ett riskfritt samhälle är vad vi eftersträvar. Man ska veta hur samhället ser ut om trettio år och då gör man alltså så lite som möjligt.Tom politikerna - och det spelar ingen roll vilket parti det är frågan om - alla satsar på det som verkar vara säkra kort. Det blir således väldigt trångt i mitten, man ska inte sticka ut för mycket. Dock ska man ha lite kurser i retorik för att få det egna partiets förslag att framstå som helt nya och unika. Det är alltså retoriken allt hänger på, eller? Om ett helt samhälle genomsyras av en sådan inställning, var hamnar vi då om tio år? När ingen vågar satsa av rädsla för vad andra ska tycka eller att lönen kanske inte blir densamma månad efter månad, man har ju så stora bostadslån. Har vi målat in oss i ett hörn som vi inte kan ta oss ur, eller finns det fortfarande krafter som är villiga att satsa - lite osäkerhet, kanske - för att vårt samhälle ska bli mer dynamiskt och folk vågar röra lite mer på sig? Vi får väl se...